Varför ser reglerna ut som de gör?
Det finns i huvudsak två sätt att klimatmärka en produkt. Ett sätt är att på förpackningen ange en siffra på hur mycket koldioxidekvivalenter varje enskild produkt gett upphov till. Detta alternativ kräver att det görs en LCA (LivsCykelAnalys) för varje produkt. Detta är en dyr och tidskrävande modell som vi i dagsläget inte har möjlighet att genomföra. LCA är dessutom en färskvara vilket innebär att uppdateringar av tidigare gjorda analyser måste genomföras med jämna mellanrum bl a pga. förändrade produktionsmetoder och modifierade emissionsfaktorer. Man kan även ifrågasätta om detta är ett bra sätt att kommunicera med konsumenten; Hur ska jag som konsument tolka en utsläppssiffra på förpackningen? Hur relaterar jag den till andra produkter? Vi tror att en sådan märkning ställer fler frågor än svar och det är osäkert om den leder till en minskad klimatbelastning från livsmedelsproduktionen.
Det andra alternativet går ut på att identifiera aktiviteter i produktionen som bidrar till stora utsläpp av klimatgaser. Klimatpåverkan begränsas sedan genom att vi sätter upp generella regler för produktionen med åtgärder som minskar utsläppen av klimatgaser. Reglerna skärps efterhand som kunskapen om produktionens klimatpåverkan ökar och vi finner tekniska lösningar som kan minska klimatutsläppen. Den produktion som uppfyller reglerna får sina produkter godkända och de märkta produkterna kan då sägas vara ett bra klimatalternativ jämfört med andra produkter i samma kategori. Denna metod bygger delvis på LCA-kunskap men kräver ingen LCA-studie på produktnivå. Detta är en s.k. produktionsmärkning. Nackdelen är att det inte visar att vegetabilier generellt är mer klimateffektiva jämfört med animalier. Fördelen är att den visar att producenten kontinuerligt vidtar åtgärder för att minska klimatpåverkan.
